English version below

Idegran eller europeisk idegran, Taxus baccata, växer vilt i vissa delar av Sverige. Idegranens utbredningsområde omfattar västra, centrala och södra Europa, nordvästra Afrika, Kaukasus, Mindre Asien och norra Iran. Arten växer i låglandet och i bergstrakter upp till 2500 meter över havet. I Sverige är T. baccata härdig längs östkusten upp till ungefär Gävle. Större bestånd finns på Öland och Gotland samt lite längre in i inlandet i Dalsland. Det finns också ett fåtal populationer längs västkusten och vid Vättern, som utgör så kallade bronsåldersrudiment, det vill säga små isolerade populationer som levt kvar sedan den varmare bronsåldern. Idegran växer långsamt. Den långsamma växten kompenseras i viss mån av ett långt liv. Stammen på världens största kända idegran har en diameter på 4 meter. Man anser att det krävs bortåt 2 000 år eller kanske mer för att uppnå denna storlek. Gamla träd har ofta ihålig stam varför åldersbestämning genom räkning av årsringar fungerar dåligt. Åldersuppskattningarna blir därför osäkra, men man anser sig ändå kunna fastslå att idegran är det träd som i Europa blir äldst av alla. En rekordnotering på 3,5 m omkrets finns från Skåne. Det blir 10 – 20 meter högt. Idegranen är oftast tvåbyggare, d.v.s. hanblommor och honblommor växer på skilda individer, men enstaka exemplar kan påträffas som är sambyggare (tvåkönade). Gamla enkönade träd kan sällsynt övergå till att bli tvåkönade. Honkotten är märkligt utformad så att den närmast liknar ett bär (och är egentligen en arillus). Varje kotte innehåller ett enda frö som är 4–7 mm långt och delvis omgivet av ett fröhylle, som är ett modifierat fjäll, s.k. arillus, som utvecklas till en mjuk, skarpt röd bärliknande form som är 8 – 15 mm på både bredden och längden och har en öppning i änden. Alla delar av idegranen är giftig förutom arillus, som smakar sött och äts av en del småfåglar.

English version:

Taxus baccata known as common yew, European yew, or in North America English yew. T. baccata can reach 400 to 600 years of age. Some specimens live longer but the age of yews is often overestimated. Ten yews in Britain are believed to pre-date the 10th century. The potential age of yews is impossible to determine accurately and is subject to much dispute. There is rarely any wood as old as the entire tree, while the boughs themselves often become hollow with age, making ring counts impossible. Evidence based on growth rates and archaeological work of surrounding structures suggests the oldest yews, such as the Fortingall Yew in Perthshire, Scotland, may be in the range of 2,000 years, placing them among the oldest plants in Europe. One characteristic contributing to yews’ longevity is that, unlike most other trees, they can split under the weight of advanced growth without succumbing to disease in the fracture. Another is their ability to give rise to new epicormic and basal shoots from cut surfaces and low on their trunks, even in old age. The entire yew is poisonous, except for the aril (the red flesh of the berry covering the seed). The most important toxins are taxine alkaloids, cardiotoxic chemical compounds which act via calcium and sodium channel antagonism. Male yews are extremely allergenic, blooming and releasing abundant amounts of pollen in the spring, with an OPALS allergy scale rating of 10 out of 10. Yew wood was historically important, finding use in the Middle Ages in items such as musical instruments, furniture, and longbows. The species was felled nearly to extinction in much of Europe.